Solnedgången tonade in över Stockholm.

The sunset faded in over Stockholm.

I huvudstaden samlades människor för att fira midsommar.

In the capital, people gathered to celebrate midsummer.

De dansade runt majstången, klädd i löv och blommor, under himlens rosa skära.

They danced around the maypole, dressed in leaves and flowers, under the pink-tinged sky.

Anders var i mitten av det hela.

Anders was in the midst of it all.

Han var en lättsam man i sina bästa år, alltid med ett leende på läpparna.

He was a cheerful man in his prime, always with a smile on his face.

Men idag var inget leende synligt.

But today, no smile was visible.

Natten innan midsommar var alltid en speciell tid för honom.

The night before midsummer was always a special time for him.

Han var ledsen trots all glädje omkring honom.

He was sad despite all the joy around him.

Anders vänner klädde ut sig till grodor och hoppade runt majstången.

Anders' friends dressed up as frogs and hopped around the maypole.

Det var traditionen.

It was the tradition.

Men för Anders var det mer än så.

But for Anders, it was more than that.

Han mindes när han första gången dansade som groda.

He remembered when he first danced as a frog.

Hans första midsommar i Stockholm, sjuttio år sedan.

His first midsummer in Stockholm, seventy years ago.

Det var då han träffade henne.

It was when he met her.

Elsa.

Elsa.

Anders och Elsa var unga då.

Anders and Elsa were young then.

De skrattade och hoppade tillsammans, klädda som grodor.

They laughed and hopped together, dressed as frogs.

Elsa hade de mest strålande ögonen.

Elsa had the most radiant eyes.

De dansade varje midsommar tillsammans.

They danced every midsummer together.

Tills förra året.

Until last year.

Elsa var inte längre.

Elsa was no longer there.

Demens hade ätit upp hennes minnen.

Dementia had consumed her memories.

Förra midsommar, satt hon bara där, stirrade på majstången, inte kände igen honom.

Last midsummer, she just sat there, staring at the maypole, not recognizing him.

Det var smärtsamt.

It was painful.

Och sju månader senare, dog hon i sömnen.

And seven months later, she passed away in her sleep.

Anders tittade på de dansande grodorna.

Anders looked at the dancing frogs.

Han kände en tår rulla nerför hans kind.

He felt a tear roll down his cheek.

Han satt där, såg sina vänner hoppa och skratta, men hans hjärta var tungt.

He sat there, watching his friends jump and laugh, but his heart was heavy.

Plötsligt, kände Anders en hand i hans.

Suddenly, Anders felt a hand in his.

Han vände sig.

He turned.

Där stod en kvinna med ljusa ögon, inte annorlunda än Elsas.

There stood a woman with bright eyes, not unlike Elsa's.

Han kände igen henne.

He recognized her.

Det var Alice, Elsas syster.

It was Alice, Elsa's sister.

Alice tittade på honom med ett leende.

Alice looked at him with a smile.

"Kom nu, Anders" sa hon.

"Come on, Anders," she said.

"Elsa skulle inte velat att du bara satt här.

"Elsa wouldn't want you to just sit here."

"Först tvekade han.

At first, he hesitated.

Men sedan, höjde han sig upp.

But then, he stood up.

Han tog Alice hand och gick till majstången.

He took Alice's hand and walked to the maypole.

Tillsammans hoppade de, som grodor, runt majstången.

Together they hopped, like frogs, around the maypole.

Anders skrattade.

Anders laughed.

För en stund, kände han sig ung igen.

For a moment, he felt young again.

Han mindes all glädje han delat med Elsa.

He remembered all the joy he shared with Elsa.

Och för en gångs skull, kände han sig inte ledsen.

And for once, he didn't feel sad.

Han mindes Elsa med glädje, inte sorg.

He remembered Elsa with joy, not sorrow.

Det var en lång midsommarnatt.

It was a long midsummer night.

Men under Stokholms himmel, bland de hoppande grodorna, hittade Anders tillbaka till sig själv igen.

But under Stockholm's sky, among the hopping frogs, Anders found himself again.

Han insåg att trots Elsas bortgång, lever hon fortfarande vidare.

He realized that despite Elsa's passing, she still lives on.

I de glädjande minnen de delade.

In the joyful memories they shared.

I midsommardansen.

In the midsummer dance.

I deras eviga kärlek.

In their eternal love.

Berättelsen avslutas där, med Anders, dansande under Stokholms natthimmel, mindes Elsa och fira livet.

The story concludes there, with Anders, dancing under Stockholm's night sky, remembering Elsa and celebrating life.

Och därmed, även om han var vemodig, var han också, återigen, lite lycklig.

And thus, even though he was melancholic, he was also, once again, a little happy.