Långt borta, kände man doften av havet.

Far away, the smell of the sea could be sensed.

I Smögen, var midsommarfirandet i full gång.

In Smögen, the Midsummer celebration was in full swing.

Barn skrattade, vuxna dansade och Astrid, dessa människors stämningshöjare, lekte med sina pyssel.

Children laughed, adults danced, and Astrid, the life of the party, played with her crafts.

Astrids hjärta bankade av spänning.

Astrid's heart was pounding with excitement.

Hon hade planerat allt.

She had planned everything.

Solen sken.

The sun was shining.

Fiskarna hoppade i vattnet.

Fish were jumping in the water.

När hennes blick stelnade på vattnet, kände hon en underlig ro.

As her gaze settled on the water, she felt a strange calm.

Smögen var hennes hem.

Smögen was her home.

Hon älskade stället, undantaget var midsommarnatten, då denna idyll förvandlades till kaos.

She loved the place, except for Midsummer night, when this idyllic setting turned into chaos.

Som vanligt, kom problemen.

As usual, problems arose.

Midsommarstången vek sig och föll.

The Midsummer pole bent and fell.

Folk skrek.

People screamed.

Barn grät.

Children cried.

Firandet hade gått fel.

The celebration had gone wrong.

Vad skulle Astrid göra?

What would Astrid do?

Astrid var inte rädd.

Astrid was not afraid.

Hon var stark.

She was strong.

Lösningsorienterad.

Solution-oriented.

Hon tänkte och tänkte.

She thought and thought.

Ungefär en timme senare, kom en idé.

About an hour later, an idea came to her.

Hon skulle reparera stången.

She would fix the pole.

Med hjälp av fisknät och rep från de lokala fiskarna, började hon jobba.

With the help of fishing nets and ropes from the local fishermen, she started working.

Folk tittade.

People watched.

Barnen slutade gråta.

The children stopped crying.

Solen började gå ner.

The sun began to set.

Arbetet var inte lätt.

The work was not easy.

Men Astrid gav inte upp.

But Astrid didn't give up.

Hon kämpade.

She fought.

Och till slut, efter mycket möda, reste sig midsommarstången återigen.

And finally, after much effort, the Midsummer pole stood tall once more.

Jubel bröt ut.

Cheers erupted.

Astrid andades ut.

Astrid breathed a sigh of relief.

Hon kände sig nöjd.

She felt satisfied.

Äntligen, firandet kunde fortsätta.

Finally, the celebration could continue.

Dansen runt stången återupptogs.

The dance around the pole resumed.

Alla var glada igen.

Everyone was happy again.

Midsommarnatten fortsatte.

Midsummer night carried on.

Skratt ekade över Smögen.

Laughter echoed over Smögen.

Astrid log.

Astrid smiled.

Hon hade räddat dagen.

She had saved the day.

Hon kände seger.

She felt victorious.

Även när allt gick fel, fick Astrid allt rätt.

Even when everything went wrong, Astrid made it right.

Och på det sättet blev denna midsommar den mest oförglömliga av alla.

And in that way, this Midsummer became the most unforgettable of all.

Inte för att den gick fel, utan för att Astrid gjorde den rätt igen.

Not because it went wrong, but because Astrid made it right again.

Människor i Smögen skulle aldrig glömma denna midsommar, och Astrid, sin hjältes roll.

People in Smögen would never forget this Midsummer and Astrid, in her hero's role.

Så, kom nästa midsommar, alla i Smögen visste.

So, come the next Midsummer, everyone in Smögen knew.

Ingen behövde vara rädd.

No one needed to be afraid.

Så länge de hade Astrid, kan inget firande någonsin gå riktigt fel.

As long as they had Astrid, no celebration could ever go truly wrong.