Ingrid och Lars var bästa vänner.

Ingrid and Lars were best friends.

De bodde i Stockholm.

They lived in Stockholm.

Ingrids familj hade flyttat till Sverige när hon var liten.

Ingrid's family had moved to Sweden when she was little.

Lars, han var född och uppvuxen här.

Lars, he was born and raised here.

Och nu stod de där på Sergels torg.

And now they stood there at Sergels torg.

Men de var inte ensamma.

But they were not alone.

Med dem var John, man från USA.

With them was John, a man from the USA.

John var tydligt förvirrad.

John was clearly confused.

"Fika?

"Fika?"

" sa John.

said John.

Han skakade på huvudet.

He shook his head.

"Vad är det?

"What is it?"

"Lars log.

Lars smiled.

"Det är så svenskt," sa han.

"It's so Swedish," he said.

"Det är vår tradition.

"It's our tradition."

"Det var morgon.

It was morning.

Ingrid och Lars peppade John för sin första "fika".

Ingrid and Lars encouraged John for his first "fika".

De gick till Espresso House, ett populärt fikaställe.

They went to Espresso House, a popular café.

Men John förstod fortfarande inte.

But John still didn't understand.

"Så det är som lunch?

"So it's like lunch?"

" frågade han.

he asked.

Ingrid skrattade.

Ingrid laughed.

"Nej," sa hon.

"No," she said.

"Det är mer än så.

"It's more than that.

Det är en paus.

It's a break.

En tid för att njuta.

A time to enjoy."

"De beställde kaffe och tilltugg.

They ordered coffee and snacks.

Bullar och kakor.

Buns and cookies.

De satte sig vid ett bord.

They sat at a table.

De pratade, skrattade, njöt av tillfället.

They talked, laughed, enjoyed the moment.

John njöt också, men han var fortfarande förvirrad.

John enjoyed it too, but he was still confused.

"Så det är som en kaffepaus?

"So it's like a coffee break?"

" frågade han.

he asked.

Lars nickade.

Lars nodded.

"Kanske.

"Maybe.

Men inte riktigt," sa Lars.

But not quite," Lars said.

"Det handlar om att umgås.

"It's about socializing.

Och njuta av livet.

And enjoying life."

"John såg fortfarande förvirrad ut.

John still looked confused.

Men han började få en uppfattning.

But he began to get an idea.

Dagarna gick.

The days went by.

Varje dag tog de en fika.

Every day they had fika.

Och varje dag förklarade Ingrid och Lars mer.

And every day Ingrid and Lars explained more.

Om svenskar.

About Swedes.

Om Stockholm.

About Stockholm.

Om Sverige.

About Sweden.

Och om fika.

And about fika.

Till sist förstod John.

Finally, John understood.

Han förstod inte bara ordet.

He didn't just understand the word.

Han förstod känslan.

He understood the feeling.

"Fika… det är speciellt, " sa han.

"Fika... it's special," he said.

"Det är en tid att koppla av.

"It's a time to relax.

Att vara med vänner.

To be with friends."

"Ingrid och Lars log.

Ingrid and Lars smiled.

De var nöjda.

They were satisfied.

De hade lyckats.

They had succeeded.

John hade förstått.

John had understood.

Han hade förstått vikten av att ta en "fika".

He had understood the importance of having a "fika".

Och så blev fika en del av Johns liv.

And so fika became a part of John's life.

När han återvände till USA, tog han med sig traditionen.

When he returned to the USA, he brought the tradition with him.

Och han förklarade den för sina vänner.

And he explained it to his friends.

Och de förstod också.

And they understood too.

"Fika," sa John.

"Fika," said John.

"Det är en svensk tradition.

"It's a Swedish tradition.

Men det är mer än bara en paus.

But it's more than just a break.

Det är en tid att vara tillsammans.

It's a time to be together.

Och att njuta av livet.

And to enjoy life."