Någonstans djupt inne i en lägenhet i Stockholm, stod Astrid med en samling träbitar och skruvar spridda omkring henne på golvet.

Somewhere deep inside an apartment in Stockholm, Astrid stood with a collection of wooden pieces and screws scattered around her on the floor.

Hela scenen var kantad av förvirring.

The whole scene was lined with confusion.

Hon hade köpt ett nytt bokhyllan från IKEA.

She had bought a new bookshelf from IKEA.

Men nu var instruktionerna borta.

But now the instructions were missing.

Astrid var enveten.

Astrid was stubborn.

Hon bestämde sig för att montera bokhyllan utan instruktioner.

She decided to assemble the bookshelf without instructions.

Omöjligt var bara ett ord i ordboken för henne.

Impossible was just a word in the dictionary for her.

Hon började.

She began.

Två träbitar här, några skruvar där.

Two wooden pieces here, a few screws there.

Hon försökte passa ihop bitarna, förlitade sig på sin intuition.

She tried to fit the pieces together, relying on her intuition.

Hon jobbade hela eftermiddagen.

She worked all afternoon.

Frustrationen växte.

The frustration grew.

Men Astrid vägrade ge upp.

But Astrid refused to give up.

Några timmar sen, stod där något som på avstånd kunde ses som bokhylla.

A few hours later, something that from a distance could be seen as a bookshelf stood there.

Men på nära håll var det en annan historia.

But up close, it was a different story.

Bokhyllan var sne.

The bookshelf was crooked.

Den var inte stabil.

It was not stable.

Den var inte riktigt en bokhylla.

It wasn't really a bookshelf.

Oron ville inte lämna Astrid.

Worry wouldn't leave Astrid.

Hon tänkte om sin förlorade instruktion.

She thought about her lost instructions.

Utan den var hela uppgiften som att klättra mot en stormig vind.

Without them, the whole task felt like climbing against a stormy wind.

Hon funderade på att ge upp.

She contemplated giving up.

Då ringde telefonen.

Then the phone rang.

Det var Astrids vän, Ida.

It was Astrid's friend, Ida.

Ida var snäll.

Ida was kind.

Hon kom över till Astrids lägenhet rakt på, med en nyuppköpt bokhylla från IKEA.

She came over to Astrid's apartment right away, with a newly purchased bookshelf from IKEA.

Den hade instruktioner.

It had instructions.

Tillsammans började de två vännerna processen igen.

Together, the two friends started the process again.

Denna gången, med instruktionerna i handen, var monteringsprocessen inte lika skrämmande.

This time, with the instructions in hand, the assembly process wasn't as daunting.

De följde stegen noggrant.

They followed the steps carefully.

Timmarna flög iväg i skratten och arbetet.

The hours flew by in laughter and work.

Till slut stod där en bokhylla.

In the end, there stood a bookshelf.

En riktig, rak och stabil bokhylla.

A real, straight, and stable bookshelf.

Både Astrid och Ida var överlyckliga.

Both Astrid and Ida were ecstatic.

De klappade varandra på ryggen och firade med en kopp te.

They patted each other on the back and celebrated with a cup of tea.

Historien slutade med en lycka.

The story ended with happiness.

Men Astrid lärde sig två viktiga saker.

But Astrid learned two important things.

För det första att intution och envishet inte alltid räcker.

Firstly, that intuition and stubbornness don't always suffice.

Instruktioner kan vara viktiga.

Instructions can be important.

För det andra, att det är väldigt trevligt att ha en vän som Ida.

Secondly, that it is very nice to have a friend like Ida.

Och i en lägenhet någonstans i Stockholm, står nu en bokhylla full med böcker som Astrid älskar.

And in an apartment somewhere in Stockholm, now stands a bookshelf full of books that Astrid loves.

Och varje gång Astrid tittar på den, påminner den henne om en lång dag, en massa skruvar, och vänskapens värme.

And every time Astrid looks at it, it reminds her of a long day, a lot of screws, and the warmth of friendship.