Lukas satt på en bänk vid Långholmens strand.

Lukas sat on a bench by Långholmen's shore.

Det var en kylig vinterdag, men solen glittrade över det stilla vattnet.

It was a chilly winter day, but the sun sparkled over the still water.

Stranden var nästan tom, bara några få människor gick förbi.

The beach was almost empty, with just a few people passing by.

Lukas höll sin kamera i knät.

Lukas held his camera in his lap.

Det kändes som en evighet sedan han fotograferade sist.

It felt like an eternity since he last took photographs.

Efter knäoperationen hade Lukas kämpat med att gå ens korta sträckor.

After his knee surgery, Lukas had struggled to walk even short distances.

Varje steg var nu en liten seger.

Every step was now a small victory.

Men idag, på Alla hjärtans dag, kände Lukas att något annorlunda skulle hända.

But today, on Valentine's Day, Lukas felt that something different would happen.

Han hade bestämt sig för att möta sina rädslor.

He had decided to face his fears.

Lukas hade gömt sina känslor för Astrid länge.

Lukas had hidden his feelings for Astrid for a long time.

Hon brukade ofta promenera vid stranden, precis som idag.

She often used to walk by the beach, just like today.

När Lukas såg hennes bekanta silhuett närma sig, kände han hjärtat slå hårdare.

When Lukas saw her familiar silhouette approaching, he felt his heart beat harder.

Vinden rufsade hans hår, och han tog ett djupt andetag.

The wind tousled his hair, and he took a deep breath.

Det var dags att vara modig.

It was time to be brave.

“Hej, Astrid,” sade han när hon kom närmare.

"Hi, Astrid," he said as she came closer.

“Hej, Lukas!

"Hi, Lukas!

Hur mår du idag?

How are you today?"

” svarade Astrid med ett varmt leende.

replied Astrid with a warm smile.

Hennes röst var alltid lugnande.

Her voice was always calming.

“Bättre.

"Better.

Sedan operationen har jag blivit starkare.

Since the surgery, I've become stronger.

Jag vill visa dig något,” sade Lukas och lyfte upp sin kamera.

I want to show you something," Lukas said, lifting up his camera.

Han visade henne en bild.

He showed her a picture.

Den fångade den tysta skönheten på stranden, med solen som sakta sänkte sig bakom de nakna träden.

It captured the silent beauty of the beach, with the sun slowly setting behind the bare trees.

Det var en bild av vinter och lugn.

It was an image of winter and tranquility.

“Den är vacker, Lukas!

"It's beautiful, Lukas!"

” utropade Astrid.

exclaimed Astrid.

“Tack, Astrid.

"Thank you, Astrid.

Jag… den är för dig.

I... it's for you.

Jag ville berätta hur mycket du betyder för mig,” sade Lukas och hans röst skälvde lite.

I wanted to tell you how much you mean to me," Lukas said, and his voice trembled a little.

Astrid tog ett steg närmare.

Astrid took a step closer.

Hennes ögon glittrade i solnedgången.

Her eyes sparkled in the sunset.

“Jag har också tänkt på dig, Lukas,” sade Astrid mjukt.

"I've also thought about you, Lukas," said Astrid softly.

“Jag har alltid beundrat din styrka och kreativitet.

"I've always admired your strength and creativity.

Du är speciell för mig.

You are special to me."

”Lukas kände en våg av lättnad.

Lukas felt a wave of relief.

Rädslan som suttit som en klump i magen löstes upp.

The fear that had sat like a lump in his stomach dissolved.

“Tack, Astrid.

"Thank you, Astrid.

Din närvaro är en stor tröst för mig,” sade han.

Your presence is a great comfort to me," he said.

De stod där tillsammans, och vintervinden kändes plötsligt mindre kall.

They stood there together, and the winter wind suddenly felt less cold.

Lukas insåg att hans sårbarhet hade öppnat dörren till nya möjligheter.

Lukas realized that his vulnerability had opened the door to new possibilities.

Med Astrids stöd kände han sig redo att återupptäcka både kärleken och sin passion för fotografi.

With Astrid's support, he felt ready to rediscover both love and his passion for photography.

När solen gick ned, och mörkret svepte in stranden, höll Lukas och Astrid varandras händer.

As the sun set, and darkness swept over the beach, Lukas and Astrid held each other's hands.

För första gången på länge kände Lukas sig hoppfull och trygg.

For the first time in a long time, Lukas felt hopeful and secure.

Han visste nu att han skulle klara sig genom sin återhämtning och att kärleken fanns precis där vid hans sida.

He now knew that he would make it through his recovery and that love was right there by his side.