Klockan slog sex på kvällen när Elin just hade rapporterat till sin kollega på dagpasset.

The clock struck six in the evening when Elin had just reported to her colleague from the day shift.

Utanför fönstren låg snön som ett mjukt täcke över trädens grenar, medan de svaga orangea ljusen från staden glödde i det avtagande dagsljuset.

Outside the windows, the snow lay like a soft blanket over the branches of the trees, while the faint orange lights from the town glowed in the fading daylight.

Elin drog ett djupt andetag och förberedde sig mentalt för kvällspasset på den psykiatriska avdelningen.

Elin took a deep breath and prepared herself mentally for the evening shift at the psychiatric ward.

Elin hade arbetat här i några år nu.

Elin had worked here for a few years now.

Hon älskade att ta hand om patienterna, men hon kände sig ofta fast i den monotona rutinen.

She loved taking care of the patients, but she often felt stuck in the monotonous routine.

Kanske var det något mer hon sökte, något som kunde piffa upp hennes arbetsdagar och ge en djupare mening.

Perhaps there was something more she was seeking, something that could spice up her workdays and provide deeper meaning.

Avdelningen var stilla och nästan öde.

The ward was quiet and almost deserted.

Bara en låg ljudnivå hördes från tv-apparaten i det gemensamma rummet där flera patienter satt.

Only a low sound level was heard from the TV in the common room where several patients sat.

Lars satt, som vanligt, ensam vid ett bord längre bort.

Lars sat, as usual, alone at a table further away.

Han var en av de mer tysta patienterna, och Elin hade alltid undrat över hans historia.

He was one of the quieter patients, and Elin had always wondered about his story.

Vad hade lett honom hit?

What had brought him here?

Elin närmade sig Lars och satte sig försiktigt mittemot honom.

Elin approached Lars and carefully sat down opposite him.

"Hej Lars," sade hon mjukt och log.

"Hello Lars," she said softly and smiled.

"Hur mår du idag?"

"How are you today?"

Lars lyfte blicken, överraskad över att någon hade stannat för att prata.

Lars raised his gaze, surprised that someone had stopped to talk.

Hans röst var låg och lite skrovlig.

His voice was low and a little hoarse.

"Hej Elin.

"Hello Elin.

Det är väl som vanligt," skrockade han trött.

It's like usual," he chuckled tiredly.

"Jag förstår," svarade Elin.

"I understand," replied Elin.

Det var nu hon bestämde sig för att göra det hon hade velat länge – bryta lite på rutinerna.

It was now that she decided to do what she had long wanted to do – shake up the routines a bit.

Hon ville verkligen nå fram till Lars, och kanske, bara kanske, kunde hon göra en liten skillnad i hans liv.

She really wanted to reach Lars, and maybe, just maybe, she could make a small difference in his life.

Elin delade ett par historier från sitt eget liv, små saker, som att henne barn älskade snön och hur de byggde snögubbar under helgen.

Elin shared a couple of stories from her own life, little things, like how her children loved the snow and how they built snowmen over the weekend.

Lars började slappna av, och snart delade även han egna fragment från sitt förflutna.

Lars began to relax, and soon he also shared fragments from his past.

"Jag byggde också snögubbar med mina barn," täntade han upp och ett sorgligt leende bröt fram.

"I also built snowmen with my children," he brightened up, and a sad smile broke through.

Timmen gick snabbt.

The hour passed quickly.

Det var ett risktagande, att bryta sessionstider och mer formell kommunikation, men Elin kände att hon gjorde rätt.

It was a risk, breaking session times and more formal communication, but Elin felt she was doing the right thing.

Lars öppnade sig för första gången, berättade om saknaden av sin egen familj och hur ensam han känt sig.

Lars opened up for the first time, talking about the longing for his own family and how lonely he had felt.

Den kvällen, när Elin gick därifrån, kändes hennes steg lättare.

That evening, when Elin left, her steps felt lighter.

Lars hade tagit ett litet steg framåt, och det betydde världen för henne.

Lars had taken a small step forward, and it meant the world to her.

Den kvällen gick hon hem med en ny styrka och en vision om sin framtid.

That evening she went home with newfound strength and a vision for her future.

Hon skulle följa sin dröm om att bli psykiatrisk rådgivare och fördjupa sina färdigheter i att hjälpa människor på ett mer personligt plan.

She would pursue her dream of becoming a psychiatric counselor and deepen her skills in helping people on a more personal level.

Den kalla vinterkvällen avslutades med en varm känsla inom Elin.

The cold winter evening ended with a warm feeling inside Elin.

Hon visste att hon hade gjort något betydelsefullt; hon hade kommit närmare sitt sanna syfte och förhållandet till sina patienter.

She knew she had done something meaningful; she had come closer to her true purpose and her relationship with her patients.

Det var början på något nytt och spännande, både för henne och antagligen också för Lars.

It was the beginning of something new and exciting, both for her and probably for Lars as well.